RICHMOND FONTAINE

Thirteen Cities

(Decor/Border)

2007

BETYG:

Det här är en något sen anmälan, jag vet. Skivan har funnits ute sedan i början av februari. Men eftersom den är så in i helvete bra, och bandet dessutom kommer till Sverige för konserter i Stockholm (8 maj) och Göteborg (9 maj), finns det all anledning att låta "Thirteen Cities" få en plats i solen – även här på Revolver.

Och med den inledningen har jag alltså redan avslöjat mina varma känslor för Portlandkvartettens åttonde fullängdare. Återstår bara att motivera varför…

Inledningsvis ett inte helt rationellt argument: själva stämningen. För en annan, som aldrig upphör att fascineras av tanken på alla dessa amerikanska småstäder, nattliga motorvägar, ökenvindar och sjaskiga motell, är bilderna som Richmond Fontaine målar upp alldeles oemotståndliga. Det börjar redan med omslaget: dammig gata, rader av skjul och i förgrunden en irrande byracka (bilden påminner en hel del om det vrålsnygga fotot på The Replacements "All Shook Down").

Så det är bara att bli förförd av känslan, låta den inre filmen veva igång. Sångaren och låtskrivaren Willy Vlautins texter lägger grunden. Inte alltid så symmetriska och snyggt rimmade, utan snarare narrativa; nästan sakliga redogörelser för diverse ödesdigra händelser och de oftast ganska tilltufsade människorna som är med om dem.

Down in Utah in the middle of the day I knew I could never go back
(A Ghost I Became)

To be unsure of life you never fit
Spend your life giving everybody the slip
Until you end up alone in the middle of the night
Staring at other people's homes
(St. Ides, Parked Cars, And Other People's Homes)

Motel life ain't much of a life, and a motel ain't much of a home
But I found out years ago that a house ain't either
(Westward Ho)

Så jo, jag är ganska såld redan där. Dags att gå vidare till musiken. Som väl enklast kan kategoriseras som alt-country, men alt-country tagen en bra bit längre. Eftersom jag tillhör de som inte svimmar av vare sig Jayhawks eller Whiskeytown, är "Thirteen Cities" en intressant upplevelse. En ingång som faktiskt funkar. Det kan bero på att musiken är nyansrik och inte enbart suger näring ur Gram Parsons samlade arbeten. Idéerna är många. Som det uppsluppna blåset i "Moving Back Home #2". Som den sorgliga Miles Davis-ljudande trumpeten i "The Kid From Belmont Street". Och sista låten, "Lost In This World", är en löst sammanhållen pianoballad, så smärtsamt vacker att alla musikaliska kategoriseringar blir löjliga.

Ungefär som mina fortsatta försök till hyllningar. Så jag slutar nu. Jag fick nämligen ett akut behov av att lyssna på "Thirteen Cities" igen.

Anders Ahlbom - 3 maj 2007