STARS

In Our Bedroom After The War

(Arts & Crafts/V2)

2007

BETYG:

Efter ett album som visade upp ett band med mycket potential ("Heart"), och ett album där potentialen kanaliserades till en blomstrande popskiva ("Set Yourself On Fire") så var det med höga förväntningar som jag laddade ner "In Our Bedroom After The War". Egentligen var skivan planerad att släppas senare under hösten, men Stars bestämde sig för att göra skivan tillgänglig digitalt redan i mitten av juli, några få dagar efter slutmastringen.

Stars, som kommer från Montreal, klumpas ofta ihop med den våg av band som för några år sedan satte staden på den globala musikkartan. "Set Yourself On Fire" från 2004 blev en stor framgång där romantik och dramatik slingrade sig igenom allt från powerpoppiga 'Ageless Beauty' via nostalgiska 'Soft Revolution' till bandets mästerverk: 'Your Ex-lover is dead'. Det är en alldeles förträfflig skiva.

Stars 2007 definieras till stor del av självförtroende. Störst skillnad hittar man hos sångaren och låtskrivaren, Torquil Campell. Efter att tidigare varit en ganska försiktig sångare så sjunger han nu med ett betydligt större register än tidigare.

Amy Millan står för den kvinnliga sången i bandet, och även här finns det en större självsäkerhet i uttrycket. Dynamiken mellan Amy och Torquil, som alltid varit en av bandets styrkor, har utvecklats ytterligare. Mycket tack vare Campell's låtskrivande. Han beskriver fortfarande relationer på ett både känsligt och dramaturgiskt sätt.

Precis som tidigare blandas 90-tals doftande gitarrpop med 80-talsinfluenser, den här gången i form av mer 80-talssyntkänsla och tydligare Smithsvibbar. Självsäkerhet nämnde jag tidigare, den lyser igenom på flera ställen. I 'Barricade' - där Torquil sjunger endast ackompanjerad av ett piano - går det hela överstyr och resulterar i en svulstig låt som inte skulle kännas malplacerad på James Blunts senaste skiva. Jag har inte riktigt bestämt mig om detta är bra eller dåligt, men det är helt klart ett vågat drag. Det avslutande titelspåret är en svulstig sjuttiotals-Elton John och här undrar man om inte bandet satsat på en lite väl stor och slick ljudbild.

Men det finns även flera låtar i klassisk Starstappning som fungerar bra. Riviga 'Take Me To The Riots', soulpoppiga 'My Favourite Book' och otroligt vackra 'Midnight Coward' är några exempel när det klaffar. Även avskalade kontaktannonsdramat 'Personal' är briljant. Men emellanåt mynnar självförtroendet mest ut i en alldeles för maffig ljudbild, som i idéfattiga 'The Ghost of Genova Hights' som är småfunkig med malplacerad falsettsång medan 'Life: 2 The Unhappy Ending' blir för högtravande och överdramatisk.

Det är inte helt lätt att bedöma den här skivan, precis som tidigare spretar det ganska rejält, och det finns onekligen låtar som inte riktigt håller måttet. Samtidigt har Stars gjort några av sina starkaste låtar hittills, och det är svårt att förneka att den lite finare och storslagna ljudbilden passar bandet väldigt bra. Lite mindre fläsk och mer finurliga idéer till nästa skiva så har Stars gjort en klassiker. Nu hittar man dit lite för sällan.

Patrik Edvardsson - 18 september 2007