JOSé GONZáLEZ

In Our Nature

(Imperial)

2007

BETYG:

Med häpnad beskådade vi den revolution som var José González genombrott. Det kändes som det bara var korta ögonblick som gick mellan det att jag först fick höra "Heartbeats", inspelad med en mobiltelefon på en stökig krog i Göteborg, till att Veneer släpptes och hyllades, och fram till att han satt där på scenen i Conan O'Brien-studion och framstod som nervösare men samtidigt större än någonsin.

Under denna tid lyckades jag själv få några sekunder med José efter en spelning på en liten klubb i Örebro, och äntligen fråga hur det kom sig att han valt den gamla bluesstämningen "Open-D" (dadf#ad) med olika variationer till sin unika form av emotionell bossanovapop. "Jag ville finna lite nya toner" svarade han och log blygt.

Och det är just tonerna som gör att hans musik står ut från den svenska musikscenen, där annars sköra röster och ödmjukhet finns i överflöd. De starka bastonerna som hamrar in en skarp takt, samtidigt som ljusa toner dels bildar ett litet moln av ljus eller mörk stämning men också ibland får stå ut och skapa melodislingor. På nya albumet "In our nature" har han också släppt in ett fåtal syntslingor, men fokus är fortfarande på den ensamma gitarren som lyckas ackompanjera sig själv.

Men det jag saknar är mörkret. Kanske har José haft det alldeles för bra under sina USA- och Australien-turnéer – för då hans tidigare verk har haft becksvarta inslag (med låtar som "Storm" och "Hints") är In our nature generellt gladare och med ett högre tempo som får det svarta att mer likna grått. Ett tydligt exempel på detta är "Teardrop", som när den 2005 släpptes på bloggen "Audio for Drinking" var grumlig och hård, men på skiva har blivit ljus och sedan pampig. Vidare exempel är "Send someone away", som även utan Embees inblandning känns ganska intetsägande och opersonlig.

Visst finns det guldkorn – singeln "Killing for love" är ett respektingivande González-verk där spretiga slingor sammanfogas till ett strålande dansverk, och sistaspåret (om man inte har iTunes-verisionen) Cykling Trivialities är ett lysande exempel på hur han fortfarande kan blanda melankoli med gitarrtekniska experiment. José González har inte gjort något misslyckat andraalbum, tvärtom visar detta att han har mycket inom sig och kommer att etablera sig, men för att bli ännu större och utvecklas mot legend borde han bli färdig med Simon and Garfunkel-influenserna och åter lyssna på Big Bill Broonzy och Blind Blake, de blueslegender han har stämt sin gitarr efter.

Anders Utbult - 28 september 2007